Det har varit rätt kaosartad början på det nya året.
Med tårar och förhoppningar som har gått i kras.
I början av januari fick vi reda på att kommunen ska riva detta hus och två andra i närheten för IKEA som ska byggas på åkrarna nedanför detta område. Dom ska göra marken plan och lägga en ny väg med cykelbana och då göra en sluttning där två av husen är nu. Officiellt är utflyttningen 1 maj, men vi har fått till 1 augusti på oss.
Det har varit en del prat med kommunen om ett likvärdigt boende, där vi gärna ville köpa av dom det. Men det gick dom inte med på. Då gick vi in på bostadsmarknaden och tänkte att då köper vi oss ett hus då. Fast det var ju inte det enklaste heller, med dyra priser och en osäker marknad.
Så här sitter man igen, och undrar: Vart fasen ska vi ta vägen?
Kanske krälar vi tillbaka till kommunens förslag på boende
och inväntar en bättre bostadsmarknad.
Jag fick frågor på jobbet, varför jag/vi inte flyttade till en lägenhet istället.
Det är ganska enkelt till varför jag inte vill bo i en lägenhet.
Jag är uppvuxen i hus med stor tomt. Jag har bott i kortare perioder på internat och i en lägenhet i 2 år, och sen flyttade jag ihop med Daniel i "kråkslottet" och har bott här i 5 år(Daniel har bott här sen han var 3 år, i snart 30 år). Jag tror jag trivs bäst i en sån här miljö, och självklart vill jag ju kunna flytta med mig många av mina växter i rabatterna till nästa ställe.
Jag vill kunna gå ut och känna gräset under mina fötter, känna dofter av blommor från rabatterna. Och om det är möjligt, sitta vid datorn och titta ut genom fönstret och se fåglar och ekorrar leva bland träden.
Fasen vad jag ändå kommer att sakna "kråkslottet" och dess omgivning.
Nä, gå vidare i livet borde jag väl, men VÅGA VÄGRA IKEA ska jag då försöka hålla!
