Dalkarlsås stora sten
Vad har en sten med denna blogg att göra kan man säkert tänka, och ja det är väl lite märkligt. Men under min tid då jag pendlade med buss mellan Ånäset/Brände och Umeå under gymnasietiden, men även där jag skulle upp och hälsa på, så blev denna stenen en slags vägmarkering längs vägen. Den har som alltid varit där under en del av mitt liv. Och med åren har jag velat besöka stenen då jag på något sätt varit nyfiken på den och jag har dragits till den. Nyfikenheten blev större då jag läste en blogg om just samiska heliga stenar, Sieidi. Det kändes logiskt att denna sten kunde ha varit en sån plats.
Jag är intresserad av vikingatid och tiden före kristendommen, och seder och bruk kring den tiden, även om vi vet väldigt lite. Men jag har en sten i skogen hemavid som har blivit min offersten. Det är också en sten som sticker ut lite, då den har delats i två delar.
Jag tog mig ner på åkern, som visade sig var full i brännäslor men också av älggräs. Jag hoppade över ett litet dike, och där på andra sidan var det mindre blommor och mera torrt gräs bland årets gräs. Det prasslade av varje steg jag tog. Bredvid åkern rinner Dalkarsån förbi med branta sluttningar. Närmast stenen växte mera älggräs tror jag och på ena sidan ett buskage, som en gång i tiden blivit kapat och börjat om från början. Stenen i Dalkarlså är riktigt stor och rätt imponerande ändå. Rätt så raka sidor, så du vet att du kan inte ta dig upp på den. Men på en sida vid buskaget så är stenen lite snedkapad, och där fanns på höger sida små gropar/platåer, som om någon gjort groparna medvetet. Med stor nyfikenhet provade jag mig fram, och jag tog mig upp, och ner sen. Jag fick jobba på min höjdrädsla/fallrädsla då jag skulle ner. Jag lämnade en enkrona i en glipa mellan stenen och marken som tack för besöket, innan jag åkte tillbaka till Umeå.
Extrabild på min sten från oktober 2017:
