RosenFalk

Vi lämnar Bygdsiljum och beger oss i riktning mot Överklinten. Någonstans efter vägen ska huset ligga som vi planerat att stanna för. Såg förövrigt två till hus jag skulle vilja fota någongång, men det får bli i framtiden. På en liten upphöjd tomt står huset, ståtligt och vackert, delvis skymd bakom några träd. Inne i skogen längst vägen upp till huset skymtar ett väldigt bortglömt utedass. Vägen upp till tomten leder upp till baksidan av huset, och när jag närmar mig huset blir jag osäker. Huset ser övergivet ut, men gräset är klippt. När vet man att ett hus verkligen är övergivet och obebott? Med den lilla information jag kunde hitta om huset var att det ingick i en större fastighet, där huset inte längre verkar ha en adress. 

Jag går ut på gräsmattan och jag slås av hur vackert huset är. Med den gröna dubbeldörren och den röda fasaden som är en blandning av många nyanser. Några fåglar har byggt bo någonstans i huset, och ett fågel kvittrar frenetiskt åt min närvaro. Beundrar fasaden som är ärjad av flera års bristande underhåll. Jag går tillbaka till dörren. Skulle jag våga mig fram, upp på bron, känna på handtaget? Men en känsla säger mig att det ska jag inte. Inte ens för att fota färgen på dörren. På något sätt känns det respektlöst och olämpligt mot huset att gå över den gränsen. Går tillbaka till baksidan och vågar mig fram till ett fönster. Mycket ser bara lämnat ut, och jag skymtar baksidan på en riktigt stor porslinstomte. Jag återvänder till bilen, och vi rullar vidare.