RosenFalk

I bygghetsens spår offras även skog som lekts i under många generationer. En plats som är ett utmärkt ställe för lek och lärdom. Under mina promenader med sonen i vagnen har jag gått förbi dom skogsområden som det finns planer på att bebygga, så det kändes som en bra idee att faktiskt dokumentera dom också. För det är ändå något vackert över slingrande stigar genom skogsgrön växtlighet där många fötter vandrat genom åren. 

Ett tag tidigare stod denna byggnad upp och några höll på att ta bort plankorna på sidorna, men jag passerade bara så jag kunde inte stanna till. Men så en dag låg hela byggnaden ner och 1 maj 2021 hade jag möjligheten att ta mig förbi för att fota. Ladans innehåll hade nog tagits ut och kvar stod taket och ena långsidan låg bitvis ner. Ser ut att ha varit en rätt stabil struktur ändå med hela stockar i takkunstruktionen. Synd att detta blev dess öde.

 

I samma område som lada nr1 finns nr2. Den 26 december 2020 passade jag på att fota även den. Skicket är bättre, trots att öppningen gjorts större även på den här. På sidan om sträcker sig en bred och ganska hög "stig" av sten en bit.

 

Det var något med denna balkong som jag drogs till och som fick mig att fota det 26 december 2020. Lite äldre stuk, och borde vara byggd ett tag senare än dom andra byggnaderna som tillhör Umedalens mentalsjukhus om man ser till äldre foton. Flagnande färg och ett tydligt spår av tidens tand finns på ytorna.

 

Innan snön drog in ordentligt och täckte landskapet med oframkomligt fluff passade jag på att fota denna lada 22 december 2020 som börjat att ge vika. För om man kapar ett större hål för öppningen, utan att ta hansyn till stabiliteten i timret, då kommer det med tiden att ge vika. I detta fall så är det en björk som stödjer hela konstruktionen från att falla ihop totalt.

 

Vinter/våren 2012 när vi fick reda på att kommunen skulle riva huset vi bode i för Ikea(rivningskontrakt) så spanade vi på detta hus som komunen ägde, för dom skulle ju erbjuda oss ett likvärdigt boende. Vi ville köpa av dom det, men dom var inte så sugna på att sälja det till oss. Så ideerna om detta hus gick i kras. Och än idag verkar huset stå tomt, igenbomat från insyn. Fotat 29 december 2020.

Uppgifter om huset:

Byggår 1935, och ombyggt 1962. 70 kvadratmeter stort.

 

En bit ifrån en stadsdel i Umeå ligger denna lilla byggnad. En märklig konstruktion som jag helt enkelt har döpt till skogskojan. Ett rum i en oisolerad byggnad, och så många olika prylar att jag inte riktigt får en bild av vad den har används till heller.

 

Det finns planer på att bygga nytt här, men innan det sker så växer tomten igen och huset förfaller sakta i tysthet. Denna dags väder påminde om filmen Resident Evil. Grått och disigt. 

Fotat både den 10 och den 11 november.

Fotat 10 nov:

En byggnad som bara delvis används. Stora delar står tomt, och bristande underhåll syns tydligt på vissa ställen. Skyltar som blivit väderbitna genom åren och ett staket där lavar stortrivs. Fotat 11 november 2020.

 

Både hus och tomt är i lika behov av tid och kärlek som gärsgården, men allt har en ägare, så det får vara lite hemligt om vart det ligger. Det syns att en gång i tiden fanns det en grind som välkomnade en till huset, inte som nu där ingången till tomten är på andra sidan längst den asfalterade vägen. En vacker dag kanske allt får komma till sin rätt igen.

 

Här ska det byggas nytt och förtätat. Kläm in så mycket det går på den begränsade ytan. Den gula huvudbyggnaden ska renoveras, men allt annat ska bort. Det är lite sorgligt när små gårdar med alla kringbyggnader bara byggs bort hela tiden. Husen som blir kvar tas ur sitt samanhang, ur sin historia.

Dom två första bilderna är på en trädkojja som ingen lekt i på ett bra tag, just innan man kommer till husen.

 

En gång en stilig västerbottensgård, som med tiden har renoverats till sitt nuvarande utseende efter den tidens stilideal på hus. Ganska så mycket åt 60-talet, om jag inte gissar helt fel. Men trots det så finns det något vackert även i 60-tal i förfall. Solen som lyser på den flagniga fasadfärgen, rostiga kedjor och grånande trä. Växtligheten är sedan länge bortglömt. 

Kommunen köpte huset/tomten i våras för 3 miljoner och står just nu tom.

Bra att ha tomt om det blir planändringar i området. Dessutom så äger dom fastigheten bredvid som en mycket trevlig äldre kvinna bor i, som även hon brinner för kärleken till gamla hus.

 

Skolan har fått komma fram ur skogens skuggor

och glänser ikapp med solen, även om den inte lyste denna dag.

Även några andra byggnader som tidigare inte synts på grund av träden är nu synliga.

Ägarna som ärvde det ser till att huset mår bra även om ingen bor där.

 

"Katthuset" som det fanns planer på att riva

blev inte det utan det blev renoverat istället.

Det glädjer mitt byggnadsvårdshjärta att huset är kvar.

https://rosenfalk.blogg.se/2010/july/sikea.html

 

 

Tänk att du fortfarande står kvar

efter så många år sedan vi senast sågs.

Men områdets vägbreddning kanske hotar din fortsatta existens,

fast tills dess så ska jag njuta av din närvaro.

 

Nästan 11 år sedan sist, och det mesta är sig likt.

Dörrens öppning är igensatt för nyfikna besökare.

Växtligheten är en aningens högre. 

https://rosenfalk.blogg.se/2010/july/huset-vid-e4-bygdea.html 

 

Du sköra vackra röda

som snart faller ihop av din egna tyngd.

Kanske har du get vika under en lång tid,

bit för bit, år för år.

En gång i tiden var du ett ståtlig byggnad,

då båtar byggdes i hamnen och bygden var rikskänd.

Nu slumrar du tyst,

knorrar till lite nu och då.

Det är ett under att du fortfarande står upp,

om än det är på lånad tid.

Du sköra vackra röda,

du gör det bra där du står.

 

Huset står i byn som mina föräldrar bor i, och är avspärrad med band efter påtryckningar från kommunen att huset är ett riskområde. Vi såg huset i vintras(2019/2020?), men då väl gömt bland mer granar. Till sommaren(augusti) fick vi möjlighet att fota det på riktigt. Grannen mitt emot hade koll på oss när vi stannade till för att fota. Sista fotot är fotat vid ett senare tillfälle, en månad senare.

 

Vi lämnar Bygdsiljum och beger oss i riktning mot Överklinten. Någonstans efter vägen ska huset ligga som vi planerat att stanna för. Såg förövrigt två till hus jag skulle vilja fota någongång, men det får bli i framtiden. På en liten upphöjd tomt står huset, ståtligt och vackert, delvis skymd bakom några träd. Inne i skogen längst vägen upp till huset skymtar ett väldigt bortglömt utedass. Vägen upp till tomten leder upp till baksidan av huset, och när jag närmar mig huset blir jag osäker. Huset ser övergivet ut, men gräset är klippt. När vet man att ett hus verkligen är övergivet och obebott? Med den lilla information jag kunde hitta om huset var att det ingick i en större fastighet, där huset inte längre verkar ha en adress. 

Jag går ut på gräsmattan och jag slås av hur vackert huset är. Med den gröna dubbeldörren och den röda fasaden som är en blandning av många nyanser. Några fåglar har byggt bo någonstans i huset, och ett fågel kvittrar frenetiskt åt min närvaro. Beundrar fasaden som är ärjad av flera års bristande underhåll. Jag går tillbaka till dörren. Skulle jag våga mig fram, upp på bron, känna på handtaget? Men en känsla säger mig att det ska jag inte. Inte ens för att fota färgen på dörren. På något sätt känns det respektlöst och olämpligt mot huset att gå över den gränsen. Går tillbaka till baksidan och vågar mig fram till ett fönster. Mycket ser bara lämnat ut, och jag skymtar baksidan på en riktigt stor porslinstomte. Jag återvänder till bilen, och vi rullar vidare.

 

På väg hem från Burträsk tog vi samma väg tillbaka till Umeå, via Bygdsiljum, Överboda och Robertsfors, pga vägarbetet mellan Ånäset och Estersmark. Vi hade ett hus i sikte utanför Bygdsiljum, men av en ren slump passerade vi detta gröna hus på väg till kyrkan, som är en portal i Ingress. Det såg väldigt uppenbart övergivet ut, att ingen bode där, men man kan aldrig vara helt säker på sådant. Gick runt lite försiktigt och fotade/dokumenterade, då en kvinna efter gatan kom och pratade med mig. Hon var nyfiken på vem jag var, och när vi rett ut det och mitt syfte med fotningen fick jag reda på att huset ägs av en kvinna från Ungern, men ingen bor i huset. Huset är samhällets skamfläck, och helst vill dom i området få huset rivet. Enligt Booli har huset sålts tre gånger under 2012, 16 mars, 17 oktober och 31 december, och sen tillsist 16 januari 2015. 

Jag som ser det vackra i gamla hus kan tycka att en rivning är lite väl drastiskt, speciellt då detta hus är från 1928(enligt hitta.se), men jag kan förstå frustrationen hos folk som ser huset dagligen utan att något händer trots kontakt med kommunen. 

Så tills vi vet vad som händer med huset och tomten så får man göra det bästa av situationen, och fånga det vackra i ett förfall, där gräset och lupinerna tagit över tomten, och den gröna ljuvliga färgen flagnat på fasaden.

 

Är jag på besök hos någon så kan jag inte låta bli att fota tapeter och annat byggnadsmässigt intressant i en äldre byggnad. Eller det som andra ser som skräp kan jag se något vackert i.

Vackra tapeter hos en kompis:

I många av mina blogginlägg så tar sig växtligheten in i bilderna genom att den tagit över och har fått härja fritt när människans vilja att tygla den försvunnit. Så många gånger man kännt att man vill rädda en planta av en flerårig växt man hittat på en ödetomt, och ibland har jag också gjort det. Växtligheten finns ständigt närvarande i mitt liv, både i mitt fotograferande av ödehus men även i mitt vanliga liv.

I våran egen trädgård gör jag vad jag kan för att tygla växtligheten, men man hinner bara med det man hinner. Men jag tänkte dela med mig några av mina bästa foton på våra växter i trädgården, från sommaren 2019 fram tills idag 20 juli 2020. 

 

½ sommaren 2020:

 

9 juli vid 16.00 tiden tittade jag förbi i området där kyrkstugan på Backen höll på att målas om, iom att jag var på promenad med barnvagnen just efter regnet som föll mitt på dagen. Den 10:e var jag förbi igen vid 15.00 och pratade lite mer med dom som höll på med jobbet. Föreningen Byggnadskultur i Umeå håller på "att måla om kyrkstugan på Backen - den enda som finns kvar. Den ägs av Balticgruppen, som försett oss(dom) med slamfärg och linoljefärg av god kvalitet."(citat från föreningens facebooksida)

Jag hade som trott den 9:e att båda husen skulle målas, men i nuläget är det bara den lilla byggnaden, kyrkstugan, som ska målas. Den kan vara från 1700-talet, medan den större är 1800-tal och delvis renoverad 1970-80 tal enligt den tidens förkärlek till furupanel.

För att vara lite kritisk, inte till målarna, utan till ägaren. Vad gör lite färg på huset om takplattorna är trasiga och skorstenen vittrar sönder. Vi får hoppas att det blir en fortsättning på detta projekt och att det större huset får lite behövlig kärlek det med, även om husen riskerar att måsta flytta framöver pga nybyggnationer.

9 juli: